Igår (eller snarare i natt för oss här i Norden) var det dags för den
81:a Oscarsgalan. Galan är inte bara en utdelning av de prestigefyllda filmprisen, utan, som en av de amerikanska reportrarna sa, världens största catwalk.
Vackrast i år var helt klart Kate Winslet, klassisk skönhet i ny tappning, inte så benig som de flesta och med en helt otrolig klänning från Atelier Yves Saint Laurent. Problemet på Oscarsgalan är att klänningarna ofta är antingen tråkiga eller för mycket. Kates var helt perfekt.
Värst var nog Jessica Biels klänning som mer såg ut som en elfenbensfärgad sopsäck. Hon kunde verkligen inte bära upp den. Synd på Prada.
Jessica BielSom värd (och stiligast av männen) fanns Hugh Jackman på plats. Många undrade om han skulle klara av att leda galan, jag tyckte att han gjorde det galant. Med musikaltema och väldigt omväxlande scen samt enorm närvaro var det riktigt underhållande att se. Jag tycker att han tog tillbaka mycket av den känsla som har gått förlorad för galan de senaste åren.
Hugh JackmanPå minussidan var den amerikanska sändningen från röda mattan. Det enda de många reportrarna tycktes göra var att skifta kameravinkel och göra reklam för sin hemsida. Hoppigt, hattigt och helt enkelt en dålig sändning.
De priser jag blev gladast över var
Kate Winslet för Bästa kvinnliga huvudroll och Heath Ledger för Bästa manliga biroll. Kates tacktal var som vanligt väldigt rörande, jag gillar henne, för Heath var det hans familj, hans mamma, pappa och syster som tog emot priset. Systern hade svårt att tala för gråten kom i vägen. Men Kate... Det går bara inte att inte tycka om henne.
Heath Ledger i sin sista roll som JokernKate Winslets underbara tacktal:
Okay, that fainting thing, Penelope. I'd be lying if I hadn't made a version of this speech before, I think I was probably eight years old and staring into the bathroom mirror. And this (holding up her statuette) would've been a shampoo bottle. Well, it's not a shampoo bottle now!
I feel very fortunate to have made it all the way from there to here. And I'd like to thank some of the people along the way who had faith in me, my friends and my family, especially my mum and dad, who are in this room somewhere. Dad, whistle or something, 'cause then I'll know where you are. (He whistles.) Yeah! (Waving to him.) I love you.
I'd also like to thank Hylda Queally, Dallas Smith and the late, much loved, much missed Robert Garlock. And from Peter Jackson and Emma Thompson to my very own Sam and Stephen Daldry. I'm very lucky to have been given Hanna Schmitz by Bernhard Schlink and David Hare and Stephen and working with you is an experience I will never forget. There was no division between the cast and the crew on this film, and that's what made it so special. So, to have been surrounded by a remarkable group of people who provided an unbroken chain of support from David Kross to Ralph Fiennes, Bruno Ganz, Lena Olin, from hair and makeup to cinematography, from the art department to the ADs, and from New York to Berlin. And I am so lucky to have a wonderful husband and two beautiful children who let me do what I love and who love me just the way that I am.
Anthony and Sydney, this is for you. This is for both of you. And I want to acknowledge my fellow nominees, these goddesses. I think we all can't believe we're in a category with Meryl Streep at all. I'm sorry, Meryl, but you have to just suck that up! And, just to the Academy, thank you so much, my God! Thank you!